Eudaimonia

Vilken funktion tillhör primärt människans väsen? Att handla i enlighet och utöva sin funktion är, enligt Aristoteles, dygdigt. Vad är då lycka? Människan är det enda väsen som kan handla efter rationella principer alltså att kunna handla dygdigt. Lycka är att kunna handla dygdigt enligt Aristoteles…

Jag ställer mig frågan vad är dygdigt i detta postmoderna samhälle? Jag skulle vilja benämna det som att det i postmodern mening är dygdigt att handla odygdigt. Eller hur?! Detta får i så fall konsekvensen att, i Aristoteliska tankemönster, det är en dygd idag att vara odygdig. Men genom att handla odygdigt är man inte lycklig. Eller är man det? Jag tycker att dagens samhälle är mer postmodernt än senmodert, alltså, jag menar min sanning konstituerar jag själv. Detta måste således innebära att om jag handlar enligt mitt hjärta är jag sann och därmed borde jag vara lycklig. Men, att vara sann mot sig själv är inte odygdigt. Däremot kan jag fråga mig vad all yttre påverkan gör med min rationella vilja. Att uppnå lycka sägs vara en aktivitet och inget tillstånd. Eller är lycka att handla för att söka lust och undvika smärta a la Bentham? Ja, i så fall är ju lycka något helt annat. Men min lycka är ju något helt annat än någon annans lycka. Alltså har ju lyckan alltid haft en postmodern prägel. För att citera Tage Danielsson (eller vem det nu är som sa’t) ”Utan tvivle är man inte klok” och ”… världen är redan full av tappade sugar”, på tal om att inte tappa sugen för intellektuell aktivitet a la Aristoteles kontemplationella krav på rationella tankar…
Jag behöver helg, kaffebröd och Jack!!! NU!